jag trodde jag hade sett stärnor, sen såg jag dem.

Mitt första riktiga barndomsminne är att jag ligger i en barnvagn,
en liggvagn rättare sagt, och det är mörkt ute och stjärnhimmel.

inte för att jag visste att det var stjärnor jag såg men de ingav en särskild känsla,
av totalt lugn, och upprymdhet på samma gång. så som stjärnhimlar alltid gör.

Jag minns en kväll.
När det var tusen stjärnor ute,
och jag var 15. och tänkte, vad många stjärnor det finns,.
och jag minns att jag tänkte att nu kan det inte bli bättre än såhär.

sen gick det några år,
jag reste till andra sidan jorden,
och vad såg jag där?
en stjärnhimmel.
och det var så många stjärnor att det svarta försvann.
det var ingen himmel med stjärnor det var verkligen en
STJÄRNHIMMEL.

och jag insåg,
att man vet aldrig säkert.
vad det är man ser,
vad det är man känner.

för just när man trodde att det inte kunde bli mer än såhär,
så upplever man något ännu större.

jag tror jag har sett en stjärnhimmel,
jag tror att mitt hjärta har gått sönder,
jag tror att jag har upplevt total tystnad,
att jag har varit riktigt kär,
jag tror jag har älskat någon,
jag tror att jag är lycklig.

men jag vet inte säkert.

och därför är jag även en person som inte tror att det här livet är det enda.

som någon sa,

lever vi för att skratta lite då och då, gråta lite då och då, bli ihågkommna ett tag av barn och barnbarn och sen är allt slut?

.

enligt mig, nej.
det här är ett test.
det vi kallar livet,
vissa klarar det och får högsta poäng,
vissa fuskar sig igenom,
vissa utesluts och andra hoppar av frivilligt.


vi tror att det här är livet,
ända tills vi upplever något större.


tror jag, iaf.
L